colour my life with the chaos of trouble

faktiskt, det är en fin gräns mellan att tycka om någon,
och att tycka om någon så mycket så att man försvarar honom, även när man vet att han har gjort fel.
och kommer göra fel. men försöker gör han ju,
och då måste ju vi också försöka, eller hur var det?
när den jag tycker om mår dåligt, går jag sönder.
ständigt och långsamt.
och som ett barn tror jag naivt att allting ska ordna sig.
för det måste vara vår tur nu?
det måste vara vår tur att äntligen få lite medgång.
det är så mycket svårar än vad man tror.
och det vet jag.

det vet jag mycket väl.
efter fyra månader på egen hand så vet jag det,
efter fyra månader i en ny stad, med nya människor, med nya jobb och nya intryck.
så vet jag det.
jag vet att det är så jävla mycket svårare än vad man tror,
att det krävs så jävla mycket mer av en själv än vad man tror.

och vi som så gärna ville sluta var beroende av någon annan,
vi som bara ville vara oss själva och ingen annan och skapa det själva.
bara för att egentligen inse att vi inte klarar det själva, att vi behöver varandra.
ständigt och självklart.

och sen när den ena faller handlöst, och blir beroende av inte bara en utan av två.
den andra faller för frestelsen, dirty basements, dirty noise. och blir beroende.
vakna upp, le och inse att nej jag klarar mig inte utan dig.

gå sönder inuti men det funkar ganska bra ändå,
vi har ju iaf varandra sa du, tittade på mig och skrattade.
jag sa; ja, och tur är väl att vi kan skratta åt det här.
igår undrar jag om vi någonsin kommer skratta åt det.
kanske kommer vi kunna göra det när allting är borta,
när vi börjat om på nytt,
tillsammans eller med beroende.
tillsammans eller utan beroende.

trots alla fel så tycker jag om dig så mycket att jag går i sönder inuti.
när du säger; kan du inte möta mig vid tåget?
så behvöer du inte ens tveka en sekund på svaret.
och när du inte hade pengar til att varken ta tåget, tunnelbana eller taxi men du kom ändå för att du var tvungen att prata med mig.
när jag hade druckit för mycket, tänkte på mormor och inte kunde sluta gråta.
du fick mig att skratta, trots att saltet blandades med mascara.
trots att du är så fel.
trots att jag är så jävla fel.
du fick gå 3 mil för att komma hem.
jag åkte tunnelbana och visste inte vad jag skulle tro.
nu har väl allting ordnat sig?
utan att säga för mycket.
(jag tycker om dig)

en ledig dag ger mig igenting förutom att umgås med min favorit person.
den enda personen vars åsikt om mig jag faktiskt bryr mig om,
hon stavas bästa vän.
och trots att både hon och jag är så fel så blir det så bra.
under alla dessa år har hon varit där och inte där.
inte längre bort än jag kunnat nå.
nu är vi här. tillsammans och ensamma.
med det vi skapat och det vi kommer,
utan beroende med beroende.
och att tycka om någon så mycket att jag faktiskt går sönder inuti.

/ v