colour my life with the chaos of trouble

jag är tillbaka bland avgaser, folksamlingar, tunnelbanor och verkligheten.
min semester varade i en vecka, en vecka fylld med kära återseende och ångest.
det är skönt att se att ingenting har förändrats, eller är det det egentligen?
när man i två månaders tid är van vid att bo med fart och eufori, så är det svårt
det är svårt att komma tillbaka till en stad där allting är som för,
där man går runt med döda djur och korta kjolar,
där 13åringar färgar håret svart och köper converse,
blir kallade emo och finner sig i det,
där man på krogen dansar till de senaste topplistorna,
där man skjortor för flera tusen, och ger de små barnen med svart hår en föraktfull blick,
och tänker, vet de inte hur de ser ut?
där man, precis som i alla andra städer, tvingas leva.
där man tvingas tillbringa sina jävla tonårsdagar, med hormoner och ångest.
över precis det.

sen vaknar man upp en dag och tänker nej nu räcker det.
packar sina väskor och drar nån annastans. för att sen komma tillbaka och inse att allt är precis som vanligt,
att pojkarna med backslick fortfarande regerar på gatan, och tjejer med korta kjolar och stora pälsar.
där blickarna och viskningar fortfarande finns kvar.
där du fortfarande finns runt varenda gatuhörn, med dina ögon som ser rakt igenom mig.
så som dem en gång gjorde.
och som jag saknat det.

men sen upptäcker man att saker visst det förändrats,
att människor går vidare med sina liv,
när jag försvann så kom det nån ny och det är ju så det ska vara?
ett liv ska inte stanna upp bara för att nån försvinner,
det är kanske bara jag som tror(och hoppas) det.

men verkligeheten förändras,
vi förändras,
du förändras och jag förändras. en dag kanske vi förändrats så mycket, så att det blir vi två igen som vi brukade vara.

för att passa in i den nya verkligeheten ska jag slänga iväg ett sms och fråga om han vill träffas och pussas lite,

lust/ velma