colour my life with the chaos of trouble

du känns inte längre,
det vi hade känns inte längre,
du känns inte så i mig som du brukade,
en bekräftelse på att jag är emotionellt störd.
att det nästan inte alls finns någon som kan få mig att känna så mycket att jag vill spränga mig själv i luften.
en person som betyde allt för mig skrev en gång; du har nog rätt i att ditt hjärta är tomt.
tomt är ett starkt ord men att det krävs mer än vad jag trodde kommer inte långt därifrån.
att det vi hade tog slut borde kännas mer i mig, det borde kännas som inget annat.
det gör inte det, det känns inte alls längre.
du känns inte,

senaste det pirrade i min mage var i juli, när magnus kysste mig för första gången i hans säng.
efter det rann ut i sanden så träffade jag nån annan i två månader,
och det känndes inte alls.
att ge ett försök att känna mer än vad jag har i kroppen går inte.
det funkar inte så, jag funkar inte så.

att bli sårad har jag aldrig förstått, att lura sig själv till att tro att man blir sårad,
sårad eller inte, det känns lika lite för det.
den succesiva ångesten över att aldrig känna så mycket som jag borde börjar ge med sig,
likgiltligheten inom mig börjar ge med sig, iaf så länge tills jag känner att det någon kommer för nära och jag backar.
låter lilgiltligheten ta över.
jag kan drömma om en person i 2 veckor, sen försvinner det lika lätt igen.
jag kan vara med någon i flera månader bara för att vakna upp en dag och fråga om det verkligen inte är mer än så.

If you don't take it seriously you will never get hurt,
if you never get hurt you will always have fun,
and whenever I feel lonely, I just go to the record store and visit my friends.
ett citat som slår mig baklänges så bra det passar in,

för den enda personen som kan få mitt hjärta att gå i tusen bitar heter  morrissey,
och om det inte är patetiskt så vet jag inte.

18 år och emotionellt instabil?
eller bara likgitlig, likgiltlig inför allt som har med känslor till någon mer än en vän att göra,
självisk, egoistisk, dum, känslokall, idiot, att jag har sårat någon mer än vad jag annar.
är bara några av de beskrivningarna jag tagit emot.
men det känns inte, orden känns inte.
lika lite som ni har kännts,
ni som har varit inne i mig och som jag försökte.
försöker duger inte alltid, det är väl bara att kasta sig framåt och hoppas på det bästa.
men jag kastar mig inte, jag går med små steg,
för små för mitt eget bästa.
för små för att inte såra någon annan.
fan vad jag har gjort det,
när mina känslor inte räckt till så blir det för lite för nån annan och det slutar med att jag står kvar och skakar på huvudet,
jag vill inte mer men tack ändå.


han sa en gång till; du förstår nog inte riktigt vad du gör med människor,
och nej det gör jag nog inte. jag förstår inte vad mina obefintliga och äkta känslor gör med människor.
ursäkt tänker jag inte be om, aldrig någonsin att jag ber om ursäkt för vad jag känner.

18 år och emotionellt störd,
det är något jag faktiskt känner,
tur att jag har mina skivbutiker.

/ velma