colour my life with the chaos of trouble

idag,
gick jag upp, åt flingor,
gick ut i ett kallt london och tog bussen,
till människor, rök, lukter från alla håll och mitt jobb.
träffade jag en väldigt fin vän, bara sådär fint som det bara kan bli när man bara träffats en gång innan,
på den tiden då musik, öl, kyssar och allt annat som hör en festival till spelade mer roll.
och människorna man mötte kom i skymundan.

jag läste en blogg som skriver sådär som jag vill skriva,
som liksom äter upp vartenda ord men ändå känns kvar.
att kunna skriva om precis ingenting men ändå få det att bli så fantastiskt.
nu kan inte jag det, men det funkar fint ändå.

igår;
kom jag hem från gårdagen, möttes av en sömning roommate, bytte om och gick till jobbet.
fick mitt kaffe och blev människa igen,
åkte hem och dog av tristess.
och mådde som jag förtjänade,
pratade med en saknad vän och det blev kallt.

i förigår;
hade vi tråkigt,
drack vi alldeles för många och billiga öl,
träffade jag nån,
åkte taxi och hamnade i en okänd säng.
och skrattade och tänkte, fan vad jag kommer ångra att jag inte sover just nu.
men så glömde jag bort det och fortsatte skratta.
ibland är det det enda som hjälper.

nu;
vill jag vara trött,
lyssnar jag på den enda som kan få mig att rysa,
steven.patrick.morrissey.
lyssnar jag på emilias andetag.
och tänker; fan vad jag kommer ångra att jag inte sover just nu.

imorn;
dans och skratt?

natti/velma